Januari, 2022

En sen kväll vandrar jag hem till mitt hotell. Går förbi en kvinna som sitter på trottoaren och läser. Jag vänder mig om och tar ett foto med min telefon. Går vidare, men efter några steg så vänder jag. Sätter mig ner.
Hon kallar sig själv Alice. I Thailand är det inget konstigt att ta ett västerländskt namn som smeknamn. Det underlättar för oss utlänningar som riskerar att vricka tungan på thailändarnas riktiga namn.
Alice bor utanför Bangkok och åker då och då in till trottoaren längs Sukhumvitgatan för att tjäna några kronor på att sälja smycken som hon skaffat någonstans men inte vet vad de är värda! Hon släpar på en väska full med engelska böcker och tidningar. I väntan på kunder läser Alice ivrigt, samtidigt som hon lyssnar på musik i sina stora hörlurar.
Alice pratar oavbrutet under den halvtimme jag sitter hos henne. Hon har velat bli nunna och känner att hon hör hemma i Skottland. Hon pratar om filosofi, religion… om allt utom smyckena hon har till försäljning. Trots hennes många skratt och glada pladder så anar jag något annat. Känner inte att jag kan närma mig vad det är. Fattar sympati och känner medlidande med kvinnan som verkar så vetgirig att hon tar risken att sitta ensam på nätterna och sälja smycken för att få råd att köpa böcker.
Jag hade helst gett Alice lite pengar utan att köpa smycken, men det skulle känts förnedrande. Vad vill hon ha för ett armband? 300 bath – 86 kronor.
Jag prutar inte. Kanske pärlorna är av glas och det verkliga värdet 10 kr.
Men samtalet var värt mycket mer.


